Filosofisamtal hos Dominikanerna, torsdagen 7 maj – med referenstext

Filosofisamtal hos Dominikanerna
Torsdagen 7 maj kl 19.30
Sandgatan 8 i Lund

HUR KAN MAN FÖRSTÅ DEN ANDRE?
Jayne Svenungsson, professor i systematisk teologi i Lund inleder och samtalar därefter med auditoriet.

Alla välkomna! Inte bara studenter.

Som gemensam referens till samtalet används:
Ur René Girards ”Syndabocken”: Appolonius av Tyana förfärliga mirakel

Apollonius från Tyana var en berömd läromästare under andra århundradet efter Kristi födelse. I hedniska kretsar ansågs hans mirakel överträffa dem Jesus hade utfört. Det mest spektakulära är säkert det där han botade staden Efesos från en pestepidemi. Vi kan läsa om det tack vare Philostratos, en grekisk författare som levde ett sekel senare och skrev Apollonius från Tyanas levnad. Efesierna hade drabbats av en epidemi som de inte kunde bli kvitt. Efter att utan framgång ha försökt en mängd botemedel vände de sig till Apollonios som på övernaturliga vägar var hos dem i en blink och förutsade ett omedelbart tillfrisknande:
“Redan idag ska jag göra slut på den epidemi som plågar er.”
Med dessa ord ledde han hela befolkningen till teatern, där skyddsguden fanns avbildad. Här såg han ett slags tiggare som klippte med ögonen som om han var blind och som bar en påse med en brödkant. Mannen var klädd i trasor och hade något frånstötande över sig. Apollonius ställde efesierna i en ring runt honom och sade: “Samla ihop så många stenar ni kan och kasta dem på denne fiende till gudarna.” Efesierna undrade vart han ville komma. För dem var det en chockerande tanke att man skulle döda en okänd och uppenbart ömkansvärd person som tiggde och bad att man skulle ha förbarmande med honom. Apollonius insisterade och drev på för att efesierna skulle kasta sig över honom och hindra honom att ge sig av. Så snart som några av dem följde rådet och började kasta sten på tiggaren, vars blinkande ögon fick honom att verka blind, kastade han plötsligt en genomträngande blick på dem och visade dem ett par lågande ögon. Då förstod efesierna att de hade att göra med en demon och stenade honom så grundligt att det bildades en stor gravhög omkring hans kropp. Efter en liten stund uppmanade Apollonios dem att ta bort stenarna och betrakta det vilddjur som de hade dödat. När de hade fått fram den varelse de hade slungat sina stenar mot, kunde de konstatera att det inte var tiggaren. I hans ställe fanns där ett djur som liknade en gårdvar men var lika stort som det största lejon. Det låg där framför deras ögon, förvandlat till slarvsylta av deras stenar och med fradga runt käftarna som en hund med rabies. Därför reste man en staty av skyddsguden Herakles just på den plats där den onda anden hade fördrivits.
Här har vi det förfärliga miraklet! Om författaren hade varit kristen, skulle man säkert ha anklagat honom för att förtala den hedniska religionen. Men Philostratos var en militant hedning, fast besluten att försvara sina faders religion. Mordet på tiggaren tänkte han sig skulle kunna stärka moralen hos hans trosfränder och deras motstånd mot kristendomen. I ett “massmedialt” perspektiv tog han inte miste. Hans bok blev en sådan succé att Julianus Apastata gav ut den igen på trehundratalet som en del i ett sista försök att rädda den hedniska religionen.
Hur otroligt Philostratos berättelse än slutar, innehåller den alltför många konkreta detaljer för att vara ett rent fantasifoster. Miraklet består i att släppa loss en mimetisk smitta av sådan kraft att den slutligen samlar hela stadens befolkning mot den olycklige tiggaren. Efesiernas inledande motstånd är den enda strålen av ljus i denna mörka text, men Apollonius gör allt han kan för att släcka den, och han lyckas. Efesierna går till verket med sådan frenesi att de till slut hos sitt offer ser vad Apollonios säger åt dem att se, upphovsmannen till alla deras lidanden, “pestdemonen”. som staden måste befrias från för att tillfriskna. För att beskriva efesiernas beteende när de väl har börjat steningen frestas man att ta till ett modernt uttryck som- kanske därför att det stämmer så bra- är riktigt motbjudande, nämligen avreagering. Ju mer efesierna lyder sin läromästare, desto mer förvandlas de till en hysterisk folkmassa, och desto bättre lyckas de avreagera sig på den olycklige tiggaren. Ett annat vanligt uttryck – lika motbjudande och precis lika tydligt som det första – gör sig också påmint, nämligen metaforen varböld, ofta använd under den komparativa religionsforskningens glansdagar. När Apollonius kanaliserade den våldsamma smitta som han utlöst hos efesierna mot en allnänt godtagbar måltavla,  tillfredsställde han en svårväckt aptit på våld, som bara vaknade för att dämpas med stenkastning mot det offer läromästaren hade utsett. Efter att de hade “avreagerat” sig, efter att den på konstlad väg uppkomna bölden hade spelat sin roll till slut, fann efesierna att de var befriade från epidemin. Det finns en tredje metafor, denna gång inte modern utan antik, katharsis eller rening, använd av Aristoteles för att beskriva tragediernas inverkan på åskådarna. Till att börja med betecknade den effekten på deltagarna i rituella offer, blodiga offerhandlingar …
Miraklet är mättat med en lärdom av helt religiös karaktär som skulle undgå
oss om vi betraktade den som inbillad. Långt ifrån att vara en avvikande företeelse, främmande för allt vi känner till om grekernas universum, erinrar steningen av tiggaren om vissa mycket typiska religiösa fenomen, exempelvis pharmakoioffren, sannskyldiga kollektiva mord på individer som utgör en motsvarighet till tiggaren i Efesos. Jag ska snart återkomma till detta.
Apollonius prestige är ännu hemskare, eftersom han troligen inte enbart har tillskansat sig den med list. Steningen betraktas som undergörande, eftersom den sätter punkt för efesiernas veklagan. Men, invänder läsaren, det handlar ju om pest. Hur skulle mordet på en tiggare, hur enhälligt det än utförs, kunna göra slut på en pestepidemi?
Här befinner vi oss i en värld där ordet “pest” ofta används i en betydelse som inte är strikt medicinsk utan nästan alltid öppnar en social dimension. Ända fram till renässansen rubbas de sociala relationerna överallt där de “verkliga” epidemierna dyker upp. Överallt där relationerna rubbas kan idén om en epidemi dyka upp. En sammanblandning sker mycket lätt, då den ena typen av “pest” är lika smittsam som den andra.
Om Apollonius hade ingripit i samband med en verklig, bakterieburen pest, skulle steningen inte haft någon inverkan på epidemin. Den listige läromästaren torde ha hållit sig underrättad och visste då att staden var ett offer för inre spänningar som troligen skulle urladdas mot vad vi själva kallar en syndabock. Denna fjärde metafor betecknar ett ersättningsoffer, ett oskyldigt substitut för de verkliga antagonisterna. I Apollonius från Tyanas levnad, kort innan det egentliga miraldet inträffar, finns en passus som bekräftar vår förmodan.
Evangelierna har sagt oss att drivkraften för det kollektiva våldet är mimetiska rivaliteter. Om steningen av tiggaren i Efesos tillhör samma kategori av företeelser som Jesu lidandes historia, bör man i Philostratos berättelse kunna finna, om än inte allt det vi har funnit i passionshistorien, så åtminstone tillräckligt med indikationer som kan underlätta och berättiga en jämförelse med evangelierna.
Dessa indikationer finns faktiskt. Kort före berättelsen om den undergörande steningen befinner sig Apollonius i en hamn med några förtrogna, och åsynen av ett fartyg som lägger ut ger honom anledning till några intressanta yttranden om ordning och oordning i sarnhällena. Apollonios ser i fartygsbesättningen ett kollektiv vars framgäng eller misslyckande betingas av relationerna mellan dess medlemmar:

Om en enda medlem av detta kollektiv försummade sin uppgift … , skulle resan sluta illa och alla dessa människor skulle själva förkroppsliga stormen. Om de däremot sporras av en sund tävlingsanda, om de bara tävlar i effektivitet, var och en i pliktuppfyllelse, gör de sitt fartyg säkert, vädret håller sig vackert och Hirden blir lätt. Genom att ha herravälde över sig själva uppnår sjömännen samma resultat som om Poseidon, den gud som stämmer havet vänligt, ständigt vakade över dem.

Det finns kort sagt god och dålig rivalitet. Dels finns den sunda tävlingsandan hos människor “som bara tävlar i effektivitet, var och en i pliktuppfyllelse”, dels den osunda rivaliteten mellan dem som “inte har herravälde över sig själva”. Långt ifrån att bidra till samhällenas förkovran gör denna otyglade rivalitet att de försvagas. De som ägnar sig åt sådant förkroppsligar stormen.
Det är inte yttre fiender som förgör samhällena, det är gränslös ärelystnad, tygellös tävlan som söndrar människor i stället för att ena dem. Philostratos definierar inte de mimetiska konfliktema så utförligt och eftertryckligt som Jesus gör med det han säger om skandalerna, men han talar uppenbarligen om samma typ av konflikt, och han gör det med odiskutabel kompetens.
Tidigare antydde jag att pesten i Efesos sannolikt inte var bakterieburen. Det var en epidemi av mimetisk rivalitet, en sammanflätning av skandaler, en allas kamp mot alla, som tack vare det offer som Apollonios med djävulsk list utväljer “mirakulöst” förvandlas till ett sonande alla mot en. Läromästaren gissade sig till det onda som efesierna led av och framkallade på en arm stackares bekostnad ett våld, där han förväntade sig en kathartisk effekt vilken skulle överträffa den som uppnåddes vid vanliga offer eller vid de tragiska skådespel som förmodligen gavs på teatern i Efesos under andra århundradet av vår tideräkning.
Att man i denna varning mot mimetisk rivalitet ska se en introduktion till miraklet förefaller mig ytterst sannolikt, eftersom de båda texterna följer på varandra utan minsta övergång. Den passus jag just nämnt kommer omedelbart före avsnittet om den undergörande steningen, det som jag har citerat utförligt i början av kapitlet.
Steningen är en offermekanism, liksom historien om Jesu lidande, och ännu effektivare vad våldet beträffar, eftersom den sker helt enhälligt och kollektivet genast tror sig befriat från sin “pestepidemi”.

Den förste store kyrkohistorikern, Eusebios från Caesarea, Konstantins vän och medarbetare, var medveten om den skada som Apollonius från Tyana levnad vållade kristendomen och skrev en kritik av denna bok, men moderna läsare finner där inte det de söker. Eusebios vinnlägger sig särskilt om att visa att Apollonius mirakel inte på något sätt är speciella. Han finner aldrig det upprörda tonfall som vi väntar oss för att fördöma den fasansfulla steningen. Liksom läromästarens anhängare förenklar han debatten till en mimetisk rivalitet mellan mirakelmakare.  Under läsningens gång förstår man bättre varför Jesus försöker vända bort vår uppmärksamhet från de under han gör …
I sin kritik går Eusebios aldrig till botten med den grundläggande motsättningen mellan Apollonius och Jesus. I fråga om seden med stening är Jesus raka motsatsen till Apollonius. I stället för att uppmuntra den gör han allt han kan för att hindra den. Eusebios säger aldrig just det som lyser i ögonen på en modern läsare. För att visa inställningen hos de båda andliga vägledarna på denna punkt kan man jämföra det “mirakel” som Apollonius kokade ihop med en text som inte är mirakulös på något sätt, nämligen den där Jesus hindrar steningen av en kvinna:

De skriftlärda och fariséerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: “Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: “Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp. och sade till henne: ‘1Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: “Nej, herre.” Jesus sade: “Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Joh 8:3-11

Tvärtemot efesierna, som i början har en fredlig hållning och är avvisande till stening, är det en aggressiv folkbop som för äktenskapsbryterskan till Jesus. I båda texterna fokuseras handlingen på ett problem somJesuenda yttrande gör explicit, medan det aldrig formuleras tydligt av Philostratos, problemet med den första stenen.
I Apollonius “mirakel” är den första stenen synbarligen läromästarens största bekymmer, eftersom ingen efesier kan bestämma sig för att kasta den. Det är lätt att spåra detta bekymmer, fastän det aldrig uttalas. Till slut lyckas ApolloniUs bemästra svårigheten i den riktning han önskar, men han får slita som själva den djävul han också är. Även Jesus övervinner de svårigheter han konfronteras med men går åt motsatt håll och använder sitt inflytande för att mota våldet. I sitt enda inpass nämner Jesus uttryckligen den första stenen, han lägger tonvikten på den, eftersom han nämner den allra sist, man skulle kunna tro i syfte att låta dess eko ljuda så länge som möjligt i åhörarnas minne: “Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Den moderne läsaren, som alltid är skeptisk och stolt över sin skepticism, misstänker en rent retorisk effekt: den    första stenen är allmänt känd. Kasta stenen, kasta första stenen, det är ett sådant där uttryck som alla har på läpparna.
Handlar det i detta fall verkligen om en enkel språklig effekt? Man får inte glömma att den text vi läser, historien om äktenskapsbryterskan som räddas från stening är den som har gjort första stenen till ett ordspråk. Att denna mening hörs överallt än i dag, i alla de språk som kristna talar, beror naturligtvis på vår text, men också på dess utomordentliga relevans, vilken understryks av parallelliteten i våra två berättelser.
När Apollonius befaller efesierna att kasta de stenar han har bett dem att samla ihop på tiggaren, vägrar dessa aktningsvärda människor att göra honom till viljes, och Philostratos är troskyldig nog att nämna inte bara denna vägran utan också de argument som motiverar den. Efesierna kan inte med berått mod massakrera en av sina likar, hur eländig, motbjudande och obetydlig han än är.
De argument som motiverar deras vägran har sin motsvarighet i det Jesus säger. De är i samklang med de första orden i hans yttrande: “Den av er som är fri från synd … ” Efesierna anser sig inte ha rätt att kallblodigt mörda en mänsklig varelse som de inte har något att förebrå.
För att nå sitt mål måste Apollonius avleda deras uppmärksamhet från den handling han ber dem utföra, han försöker få dem att glömma steningens fysiska verklighet. Med ett högtravande språk pekar han ut tiggaren som en “gudarnas fiende”. För att möjliggöra våldet är det nödvändigt att demonisera den man vill göra till offer. Och slutligen lyckas läromästaren, han får det han önskar, den första stenen. När den väl är kastad, kan Apollonius sova sött, våldet och lögnen har vunnit. Samma efesier som för ett ögonblick sedan hyste medlidande med tiggaren ger i den våldsamma tävlingen prov på en hetsighet så avlägsen från deras ursprungliga attityd att vår överraskning tävlar med sorgen.
Långt ifrån att vara rena retoriken är den första stenen avgörande, eftersom det är den som är svårast att kasta. Men varför är den så svår att kasta? Därför att den är ensam om att inte ha någon förebild.
När Jesus gör sitt yttrande, är första stenen det sista hindret för steningen. Genom att dra uppmärksamheten till den, genom att uttryckligen nämna den, gör Jesus vad han kan för att förstärka och förstora detta hinder.
Ju tydligare de som tänker kasta den första stenen får klart för sig vilket ansvar de skulle ta på sig genom att kasta den, desto större är chansen att den faller ur deras händer.
Behöver man verkligen en mimetisk förebild för en så enkel handling som att
kasta stenar? Beviset för att det förhåller sig så är efesiernas inledande motstånd. Det är säkert inte i en fientlig anda gentemot sin vördade läromästare som Philostratos avslöjar hans svårigheter.
När första stenen, tack vare Apollonius uppmuntran, väl är kastad, kommer den andra ganska fort, tack vare det exempel den första har satt. Den tredje kommer ännu fortare, då den har två förebilder i stället för en, och så fortsätter det. Ju fler förebilderna blir, desto mer drivs takten i steningen upp.
Att rädda äktenskapsbryterskan från stening, som Jesus gör, att förhindra
en mimetisk stegring i våldets riktning är att utlösa en annan, i motsatt riktning, en stegring utan våld. Så snart en första person avstår från att stena äktenskapsbryterskan, drar han med sig en andra och så vidare. Till slut överger hela skaran, ledd av Jesus, sin ursprungliga plan.
Våra två texter är varandras raka motsatser och ändå har de en märklig likhet. Deras ömsesidiga oberoende gör denna likhet mycket betydelsefull. De får oss att bättre förstå gruppdynamiken, som inte går att definiera enbart som våldsam eller fredlig utan bara med efterliknandet, mimetismen.
Att det Jesus säger fortsätter att bland oss spela en allmänt förstådd metaforisk roll i en värld där den rituella steningen inte längre existerar, antyder att mimetismen är lika stark i dag som i det förflutna men i allmänhet tar sig mindre våldsamma former. Symboliken med den första stenen förblir begriplig- även om steningens fysiska handling inte finns kvar – eftersom den mimetiska  definitionen av kollektiva beteenden är lika giltig som för två tusen år sedan …
För att visa på den enorma, oanade roll som mimetismen spelar i den mänskliga civilisationen tar Jesus inte till några av de abstrakta termer som vi knappast kan klara oss utan, imitation, mimetism, mimesis etc. Första stenen räcker för honom. Detta unika uttryck gör det möjligt för honom att beteckna den verkliga grundorsaken inte bara till antikens steningar utan till alla massfenomen, antika och moderna. Det är också därför som bilden med den första stenen fortfarande är levande.
Apollonios måste förmå någon av efesierna, vem som helst av dem, att kasta första stenen men utan att dra alltför mycketuppmärksamhet till den, och det är just därför som han aktar sig för att nämna den uttryckligen. Han spelar alltså dubbelt. Han är tyst av orsaker som är symmetriska till och omvända mot dem som tar Jesus att öppet nämna första stenen och ge den så mycket genklang som möjligt.
Efesiernas inledande tvekan och slutliga upphetsning är alltför karaktäristiska för den våldsamma mimetismen för att inte väcka tanken att våra två berättelser båda stämmer överens med steningens dynamik, eller kanske snarare “mimetik”. För att främja det kollektiva våldet måste man göra det mer omedvetet, och det är vad Apollonios gör. För att däremot slå ned samma våld måste man sätta ljuset på det och visa hela dess sanna ansikte. Det är vad Jesus gör.

Som många minnesvärda yttranden karaktäriseras det Jesus säger inte av den sorts originalitet som den moderna människan uppskattar, den som hon kräver av sina författare och konstnärer, det vill säga originalitet i betydelsen något som aldrig sagts, aldrig hörts, till varje pris något nytt. Hans svar på utmaningen är inte originellt i den bemärkelsen. Jesus kommer inte på iden om första stenen, den hämtar han i Bibeln, han inspireras av sin religiösa tradition. Vår upphöjda “kreativitet” utmynnar nästan aldrig i verkliga mästerverk.
Den av lagen sanktionerade steningen liknar, hur arkaisk den än är, aldrig det godtyckliga mord som Apollonios manipulerar fram. Lagen föreskriver stening för väl avgränsade brott, och för att försvåra falska angivelser tvingar den angivarna, som måste vara minst två till antalet, att själva kasta de två första stenarna.
Jesus överskrider Lagen men följer själva innebörden av Lagen genom att stödja sig på det som är mest humant i dess föreskrifter och mest främmande för våldets mimetism, nämligen tvånget för de två första som kommit med anklagelsen att kasta de två första stenarna. Lagen berövar angivarna mimetiska förebilder.
När de första stenarna har kastats, måste hela kollektivet i sin tur delta. För att upprätthålla ordningen i de arkaiska samhällena, finns det ibland inget annat medel än den våldsamma mimetismen, den mimetiska enhälligheten. Lagen tillgriper den utan att tveka men så försiktigt och sparsamt som möjligt.
Jesus har visserligen för avsikt att överträda det eventuella våld som Lagen förutser – och på denna punkt är han ense med en god del av sin tids judendom -men han handlar alltid i den bibliska dynamikens riktning och inte mot den.

Episoden med äktenskapsbryterskan är en av de sällsynta framgångar Jesus rönte med en våldsam folkmassa. Den framhäver hans talrika misslyckanden och i synnerhet hopens roll i hans egen död.
Om folkmassan i evangeliets berättelse om äktenskapsbryterskan som togs på bar gärning inte låtit sig övertygas av Jesus, om steningen ägt rum, hade Jesus också riskerat att stenas. Att misslyckas med att rädda ett offer som hotas av en kollektiv död, att firma sig ensam vid offrets sida, det är att löpa risken att drabbas av samma lott. Det är en princip som man finner i alla arkaiska samhällen. Under den tid som föregick korsfästningen undkom Jesus enligt evangelierna flera försök till stening.
Han kommer inte alltid så lindrigt undan, till slut intar han rollen som tiggaren i Efesos och lider det straff som reserveras för de ringaste av de ringa i  Romarriket. Mellan honom och tiggaren ryms det en likhet i döden och även en likhet före döden, en likhet som konkretiseras i deras uppträdande inför den hotande massan.
Innan Jesus svarar dem som ber om hans åsikt i fråga om tvånget att stena kvinnan, ett tvång som finns inskrivet i Mose Lag, böjer han sig ned och ritar med fingret i markens damm.
Enligt min åsikt böjer sig inte Jesus ned för att rita, det är därför att han har böjt sig som han ritar. Han har böjt sig för att undgå blickarna från männen med blodsprängda ögon.
Om Jesus hade gengäldat deras blickar, skulle de upphetsade männen inte ha sett hans blick så som den verkligen var, de skulle ha förvandlat den till en spegel för den egna vreden. Det hade varit sin egen utmaning, sin provokation som de hade läst i Jesu blick, hur fridsam den i själva verket än hade varit, och de skulle i sin tur ha känt sig provocerade. Då hade konflikten inte längre kunnat undvikas, och den hade troligen medfört det som Jesus anstränger sig att förhindra, steningen av offret. Jesus ger således inte anledning till en skugga av provokation.
När Apollonios ber efesierna att beväpna sig med stenar och ställa upp sig i ring
omkring tiggaren, reagerar denne på ett sätt som påminner om Jesu uppträdande inför den uppretade folkhopen. Tiggaren vill inte heller ge de hotfulla männen intrycket att han trotsar dem. Till och med hans önskan att tas för blind – även om den är helt och hållet “professionell”- motsvarar, tycks det mig, det Jesus gör när han ritar i dammet.
När stenarna börjar regna, kan tiggaren inte längre hoppas klara sig genom att låtsas att han inte ser vad som händer omkring honom. Hans manöver har misslyckats. Alltså tvekar han inte längre att se runt omkring sig i ett fåfängt hopp att i muren av angripare hitta en lucka som ska göra det möjligt att fly.
I den blick av jagat djur som tiggaren då riktar mot dem ser efesierna en sorts trots. Då först tror de sig i sitt offer känna igen den demon som Apollonios uppfunnit. Scenen bekräftar och rättfärdigar Jesu försiktighet:

Så snart som några av dem … började kasta sten på tiggaren, vars blinkande ögon fick honom att verka blind, kastade han plötsligt en genomträngande blick på dem och visade dem ett par lågande ögon. Då förstod efesierna att de hade att göra med en demon …

Steningen av tiggaren tvingar oss att tänka på korsfästelsen. Jesus rycks slutligen bort av en mimetisk effekt som har sin motsvarighet i steningen av tiggaren. Den effekt han lyckas vända i äktenskapsbryterskans fall kan han inte undvika i sitt eget. Det är detta som folkmassan förstår på sitt sätt när den samlas vid korsets fot: man driver med Jesu oförmåga att för sig själv göra det han gjort för andra. “Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa.” (Mark 15:31)
Korset är motsvarigheten till steningen i Efesos. Att säga att Jesus identifierar sig med alla offer innebär att han identifierar sig inte bara med  äktenskapsbryterskan eller den lidande Tjänaren utan också med tiggaren i Efesos. Jesus är denne olycklige tiggare.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s