Monthly Archives: May 2018

Andens tid 5. Vara där i det lilla

När Gud blev människa i Jesus Kristus visade han att det är i ett vanligt mänskligt liv som Gud lever.  I det lilla och obetydliga förverkligas Gud idag också. Man kan tala mycket och djupt om Gud. Men det är i vardagen som allt utspelar sig.
Att ställa sig där Anden blåser, det kan man göra varje dag och alla situationer. Det är inte det moraliska valet som det handlar om i första hand, att göra gott och vara sådan eller sådan. Det är mer att acceptera livet som det kommer till mig, äta frukost – vara där, gå till fakulteten – vara där. Lyssna på någon – vara där.
Inte vara i tankar kring hur andra skulle vara. Inte göra flera saker på en gång: ser jag en film så är det filmen som gäller, inte sms som trillar in i mobilen.
Vara där. Det är det Jesus gör, han är helt och hållet där han är. När jag är på min plats öppnas livet för Guds ande, och han omvandlar det vanliga till skönhet och begränsningar hos mig till en väg tillsammans med honom.
Nu är det Pingst, Andens tid. – Börja i det lilla, i vardagen, åkalla Gud och han svarar dig. Gör tron konkret, öva dig om och om igen att förenkla livet, skala bort, komma ner. Du kommer att möta ditt motstånd om och om igen. Det kallas prövning och då fortsätter man ändå. Igen och igen, och tron stärks. Då får man mod att våga det man inte trodde man vågade, och att göra saker man aldrig trodde man skulle göra. Andens äventyr börjar på allvar.

Advertisements

Andens tid 4. Att ställa sig där Anden blåser

Anden blåser vart den vill. Precis som seglaren ställer seglen så att vinden tas in och för honom framåt, så kan vi ställa oss där Anden blåser starkast, i Kyrkans sakrament och bönen. Tystnaden är sättet att ställa seglen rätt. Man kan lyssna rakt in i tystnaden. Ingen röst kommer att höras och det blir sällan några syner. Men det är som att rensa ett bord så att det blir rent. Då kan man ställa nya saker på det. Eller som att man tar av sig gamla kläder för att kunna ta på sig nya.

Båda exemplen innehåller ett fel: jag måste själv bära fram något till bordet, att jag måste själv ta på nya kläder. För att Anden skall ta plats måste man inte göra något, bara ta bort, ta av, dra ifrån. Det som skall tas bort är aktivitet som ersätts av uppmärksamhet.

Guds ande kommer till oss genom nåd (nåden att leva, att andas, att älska, att skapa något …) och flödar där den inte möter motstånd. Den verkar alltid och överallt där människor klär av sig det gamla och står öppna för Andens verk. Med inre tystnad – utan det störande, de alltför många aktiviteterna, den ständiga uppkopplingen, att bara följa med strömmen (vad de andra gör och föreslår) – kan Gud födas mitt i livet.

Några exempel hur man kan skala bort något? En nyckel är att ägna uppmärksamhet åt varje sak jag gör. Alltså inte försöka göra två saker på en gång, som att
äta frukost och titta på mobilen samtidigt.
studera och tänka på annat samtidigt.
prata med någon och bara vänta på att kunna säga något istället för att lyssna.
fantisera om andra människor och ha synpunkter på hur de är.
försöka göra allt och hålla kontakt med alla hela tiden

  • Det är i det lilla allt börjar. Och det kommer det mer om.

Fortsättning följer…

Andens tid 3. – Hur kan jag se vad som är viktigt? -och be?

Be – och föd fram Gud i världen.
– Att börja tala, med allvar och intensitet, där började den här serien.
Problemet är att ofta har man ingen aning om vad man egentligen känner eller vad som är viktigt i livet, vad man längtar efter. Kanske säger jag lite allmänna fraser i bönen, att jag vill vara lycklig eller inte vara ensam. Det blir liksom inget, bara lite ord. Mitt tal och uttryck är för platt och för vagt för att något skall hända. Jag vet inte vad jag känner egentligen. Efter ett tag kanske man ger upp och då blir det inget mer. Eller så förstår man att något mer behövs. Det måste finnas något som jag inte känner till .
Hur lämnar man de allmänna orden? Man har sin trötta morgnar, sina problem att koncentrera sig, sin längtan bort mot något annat.
Sen har man alla sätt att komma undan den verkligheten. Jag kan fylla dagen med massor av aktivitet. Jag kan se till att aldrig vara ensam. Jag kan hela tiden ge mig små presenter, lite godis, cafébesök, resplaner. Jag kan hela tiden vara uppkopplad på sociala medier, vara tillgängligt och kolla på alla möjliga grejer på nätet, alltid ha musik på. Alltså: massor av sätt att undvika. Undvika vad? Det kan jag inte se  – inte förrän jag tar bort, skalar av, stänger ner. Åh, impulserna är så invanda och det ger en omedelbar lättnad.  Så det kräver en del.
Detta kan vara är en ensam väg. Att man åtminstone tar en längre stund varje dag och inte gör något, bara sitter framför Gud och lyssnar in i tystnaden, en kort mening i början och sedan bara sitta.
En gemenskap som DOMINO kan användas på vägen. En plats där man tillsammans stannar av och undersöker lite mer av livet, tar en paus från det vanliga sättet att prata. Stunder i tystnad tillsammans, en halvtimme.
Sen kan följa tid där man verkligen lyssnar på varandras erfarenheter, vad man är rädd för, vad man egentligen brinner för.
Ja, det är en paradox igen  – för att verkligen kunna tala – be – och uttrycka sig,  så skall man först bli tyst. När skvalet upphör, då börjar födseln.
Fortsättning följer!