Andens tid 3. – Hur kan jag se vad som är viktigt? -och be?

Be – och föd fram Gud i världen.
– Att börja tala, med allvar och intensitet, där började den här serien.
Problemet är att ofta har man ingen aning om vad man egentligen känner eller vad som är viktigt i livet, vad man längtar efter. Kanske säger jag lite allmänna fraser i bönen, att jag vill vara lycklig eller inte vara ensam. Det blir liksom inget, bara lite ord. Mitt tal och uttryck är för platt och för vagt för att något skall hända. Jag vet inte vad jag känner egentligen. Efter ett tag kanske man ger upp och då blir det inget mer. Eller så förstår man att något mer behövs. Det måste finnas något som jag inte känner till .
Hur lämnar man de allmänna orden? Man har sin trötta morgnar, sina problem att koncentrera sig, sin längtan bort mot något annat.
Sen har man alla sätt att komma undan den verkligheten. Jag kan fylla dagen med massor av aktivitet. Jag kan se till att aldrig vara ensam. Jag kan hela tiden ge mig små presenter, lite godis, cafébesök, resplaner. Jag kan hela tiden vara uppkopplad på sociala medier, vara tillgängligt och kolla på alla möjliga grejer på nätet, alltid ha musik på. Alltså: massor av sätt att undvika. Undvika vad? Det kan jag inte se  – inte förrän jag tar bort, skalar av, stänger ner. Åh, impulserna är så invanda och det ger en omedelbar lättnad.  Så det kräver en del.
Detta kan vara är en ensam väg. Att man åtminstone tar en längre stund varje dag och inte gör något, bara sitter framför Gud och lyssnar in i tystnaden, en kort mening i början och sedan bara sitta.
En gemenskap som DOMINO kan användas på vägen. En plats där man tillsammans stannar av och undersöker lite mer av livet, tar en paus från det vanliga sättet att prata. Stunder i tystnad tillsammans, en halvtimme.
Sen kan följa tid där man verkligen lyssnar på varandras erfarenheter, vad man är rädd för, vad man egentligen brinner för.
Ja, det är en paradox igen  – för att verkligen kunna tala – be – och uttrycka sig,  så skall man först bli tyst. När skvalet upphör, då börjar födseln.
Fortsättning följer!

 

 

Advertisements

Andens tid 2. – Att föda fram Gud, kan det vara lätt?

Be, och han skall ge er – be i Anden – uttryck dig! När Jesus säger det i Johannesevangeliets kapitel 16, så säger han också:  ” – När en kvinna skall föda har hon det svårt… Men när hon har fött sitt barn, minns hon inte längre sina plågor över att en människa har fötts i världen.”
Sen jämför han en barns födsel med hur besvärligt det kan vara att komma fram till glädjen i Gud.

Att föda är smärtsamt, och att uttrycka sig med sanning och allvar är inte lätt. Man kan säga många saker om lite av varje, men det är att prata, inte att tala och uttrycka sig. Man kan ha många åsikter och kunskaper och som man uttalar, men det är inte heller att uttrycka sig.
Där kan jag stanna, i beskrivningar av världen, eller små informationer om vad jag gjort och skall göra. Eller kanske i stora ord om Gud och vem han är, andliga ord.
Att verkligen tala, det är en utmaning mot sig själv och omgivningen. Jag måste vara modig och visa mig sådan jag är. Det är ganska naket och farligt. Man kan bli förlöjligad, och då träffar det hårt. Man kan bli inte lyssnad på, det är också hemskt. Och ändå är det så vanligt att när någon börjar tala då stänger världen runtom av. För ett verkligt tal, det utmanar konventioner och angriper det som ger trygghet åt många.
Att be, att föda, det börjar med mig själv. Att jag när jag talar i bönen säger hur det är: Sanningen att jag drivs av saker jag inte kan kontrollera. Det kan vara sexuell längtan, att jag blivit sårad av andra, i min familj till exempel och hela tiden skyddar mig mot andra (och Gud). Hur går det till? Vad gör jag? Det kan vara mina misslyckanden, ensamhet, i studier, att jag tycker jag är ful.
Att be och uttrycka sig, och att föda fram Gud, det måste börja med att se och uttrycka såna konkreta saker i mitt liv. Det börjar inte i de stora idealen, men längst nere i det jag inte tycker om, och det jag verkligen längtar efter.
Man kan också börja tala till andra människor – om vad som är verkligt. Vad man verkligen känner. Om vad man i vardagen har gemensamt. När jag talar, det är först då blir allt verkligt och jag kan börja se det på allvar, om det är till Gud eller andra. Om inte andra vill lyssna, så var säker på att Gud vill.

…En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ock ni skall se mig igen.. Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig.  Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda, har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn, minns hon inte längre sina plågor i glädjen att en människa har fötts till världen. Nu har ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. . Den dagen kommer ni inte fråga mig om någonting. Sannerligen, vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Johannes 16-20-23

Fortsättning följer!

 

 

Andens tid 1. – Varför vara tyst? Kan Anden tala?

Om allt var bra i världen eller i mitt liv, då fanns det väl inget behov av Gud? Men det finns ett ständigt pågående våld, öppet många många håll, i vår del av världen mer i form av ett milt undertryckande av det man inte vill se; att vända sig bort från andra, eller att tvinga sig själv till anpassning i en grupp, bara för att ta två exempel. Våld i en form som man kanske inte brukar kalla för våld.
Gud, det är han som upphäver våldet och som ger mod att leva svåra situationer,  att inte ge efter för våld, att inte svara med våld.

“- Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall ni få.” – Se där en verkligt glad nyhet. Jesus säger det här när han skall lämna världen, och han pratar om möjligheten att leva i Anden, Guds ande, i hans Ande.
Leva i Anden? Då skall jag uttrycka mig klart och tydligt  – be – med det som är min verkliga längtan. Vad det nu kan vara ? Skall det vara med ord? Man skall inte be med överflöd av ord, säger han på ett annat ställe. Skall jag vara tyst då?
Aj, aj än en gång funkar inte riktigt logiken. Något med hjärtat, alltså det som är mig närmast, men också närmast Gud?
Ett förslag: Man måste verkligen tala. Om jag talar och gör det med allvar och utan att helt kontrollera mig, så säger jag plötsligt saker jag inte visste fanns inom mig, sorg, ilska, glädje eller något. Eller en tanke jag inte visste jag hade.
Be i mitt namn – Tala! Att uttrycka sig!  – Det verkar vara viktigt för gemenskapen med Gud.

Ur Jesu avskedstal till sina lärljungar:
…En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ock ni skall se mig igen.. Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig.  Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda, har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn, minns hon inte längre sina plågor i glädjen att en människa har fötts till världen. Nu har ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. . Den dagen kommer ni inte fråga mig om någonting. Sannerligen, vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er.  Johannes 16:20-24
Fortsättning följer!